Mitt intresse för korv

Jag växte upp i Igelstorp cirka en mil från Skövde. Då var Igelstorp ett samhälle med ett hundratal invånare. Trots detta fanns en bemannad järnvägsstation, en "telegrafstation", en tvättinrättning, en brevbärare, ett litet snickeri med en snickare, en "spannmålshandel" och två speceriaffärer. De senare var arga konkurrenter och höll noga reda på vem som handlade hos vem.

När min mor var jäktad och inte hunnit fixa matsäckssmörgåsarna när jag skulle till skola i andra klass, fick jag en slant att handla för hos "Krusells" som var en av affärerna. I ena ändan av byggnaden låg småskolan och i andra ändan fanns affären.

Oftast valde jag att köpa en bulle och en korv till medhavda mjölkflaskan (med "patentkork").

Jag åt så mycket korv att skolkamraterna döpte mig till "korven". Ett öknamn jag avskydde och var livrädd för att behöva få med mig sedan till läroverket i Skövde.

Denna likriktade korvepok släckte dock inte mitt intresse för korv. Snarare utvecklades det - nästan till en passion.

En del anser att jag är gourmet, men sätter detta som motsats till mitt korvintresse. Men så är det. Jag ser gärna korv som en kulturyttring. Ett lands korvkultur säger en del allmänt om kulturen i landet. I varje fall förr var Sverige kommunalgrått och lagomiserat. Då höll man sig följdriktigt med samma smakfattiga smet i alla korvar oavsett namn. Enda undantag var väl isterband, som var i en klass för sig med egen smak. Kanske vår "nationalkorv" vid sidan av falukorv (som jag inte tänker beröra här)?

Dagens isterband utvecklas mer och mer till en trist utslätad korvsort, som tillverkarna tydligen är på god väg att döda (rökta är knappt rökta - syrade är inte sura). Det klassiska isterbandet kan aldrig bli en storsäljare, men har ändå en trogen skara entusiaster omkring sig. Men även den gruppen krymper i takt med att tillverkarna försöker fånga in dom som aldrig gillat isterband, genom att släta ut smaken på klassiskt svenskt manér. Den vikande marknaden för isterband visar att den strategin är tokig. Självfallet tappar även isterbandsälskaren intresset för en korv som tappat karaktär.

Slutet är nära för en svensk korv, som skulle kunna platsa i turistböcker, som "svensk specialitet" och, som uppskattas utomlands på IKEA. Varför inte introducera ett äkta korvbrödsanpassat isterband som snabbmat - med lingon i stället för senap? Syran kräver sötma för att kunna blomma upp.

Nog är det en paradox: Isterbandet - vår enda inhemska korv med karaktär - går mot sin död genom tappad smaksättning samtidigt som tillverkarna utvecklar ett antal andra. "kryddkorvar" för marknaden. Korvar, som är speciella för just sina ursprungsländer!

"Kryddiga korvar": Fantastiskt egentligen att tillverkarna erkänner att dom tidigare inte använt kryddor i korvsortimentet. Varför har dom annars infört begreppen "kryddkorv" och "kryddad korv"?